Jag har alltid sett mig själv som en stark person. Har haft många hinder i min väg som jag har övervunnit och folks åsikter har aldrig varit något som har bitit fast på mig utan  jag har bara skakat det av mig och gått vidare.  Att hålla huvudet högt och bita ihop har lixom varit vardagsmat men jag klarar inte det längre. Dagen då du försvann så brast allt!
Jag har aldrig varit så svag eller sett ett sådant mörker som jag gjorde då, jag var förtvivlad! men tiden gick och på något sätt så lyckades jag kontrollera mina känslor igen. Allt negativt och alla tårar stängdes inne. Jag klarade att kontrollera detta en längre tid....ända fram tills idag faktisk men nu är jag tillbaka på ruta 1. Allt bara brast och tårarna vill inte sluta....Jag vet inte riktigt hur jag ska orka allt detta men på något sätt så måste jag försöka att samla mig och få kontroll på mina känslor igen. Folk kanske ser mig som känslokall men det är något jag måste för min egen skull.
Det har bara blivit förmycket med Mange, Mormor, Butiken,Vänner...you name it!

Fick besked av mormors läkare igår. Det går inte att operera bort!!!!!! Det ända hoppet vi har nu är att det är en botbar cancer i andra lungan för då kan dom ta bort den sjuka lungan(tror jag.) Får nog besked på måndag men nu känns det inte alls bra, mina förhoppningar sjunker tyvärr för varje dag.

Usch nä....tyvärr så är jag bara negativ och ledsen idag, hoppas att bloggen blir roligare att läsa imorgon!