Jag sa till dig i sommras att det var jobbigt att se/träffa er. Du frågade aldrig vad jag menade utan drog dina egna slutsatser. Jag mena aldrig er som par utan vi hade kommit varann så nära och det var jobbigt att träffas där ett tag då det kändes som att ni såg rakt igenom mig hur dåligt jag måde. Jag kunde inte va ledsen när jag var med er för det kändes fel vilket jag försökte att förklara för dig.
Du gör dina val och det får jag respektera men det sårar som fan! Orden du sa att jag att jag svek dig?? Jag har ståt vid din sida genom vått och torrt. När alla andra vände dig ryggen och kastade skit mot dig så stod jag med rak rygg och försvarade dig! Jag var så orolig för dig....det första jag gjorde varja morgon var att kolla mobilen så att du inte hade ring och jag inte hade hört det i sömne. Jag ringede dig flera gånger om dagen för att se så att allt var ok för att jag vara orolig och för att jag älskar dig! Så fort du ringde oavsett om jag var på jobb eller hemma så släppte jag allt och kom med en gång. Är inte det att ställa upp?? Det är inte så att det var jobbigt jag hade gjort det igen om det hade behövts men att efter det få orden att jag inte fans där........

Även fast orden sårar så känns det inte roligt då jag kommer att sakna dig väldigt mycket och kärleken till dig kommer på något sätt alltid att finnas där!